Hej go’vänner

I gårdagens inlägg pratade jag om att inte jaga enhörnigar. Med andra ord att bli så fixerad vid att hitta det grymmaste motivet och det softaste ljuset att man fullständigt missar de vardagliga motiven som inte skriker efter uppmärksamhet.

Nu har jag gallrat och redigerat bilderna från gårdagens safari som gav upphov till tanken på enhörningar. Trots att bilderna inte kommer att få plats i min portfolio är jag ytterst nöjd med gårdagens fångst. Motiven är lågmälda men intressanta. Jag känner att jag åstadkommit vad jag ville med genomtänkta och väl genomförda kompositioner.

För mig var gårdagen en härlig utflykt med bedövande fågelsång, en ruffig och omväxlande vandringsled och en känlsa av lugn och harmoni i kroppen (när jag väl andats i fyrkant en stund). Min känsla, ledens knaggliga charm, min harmoni, fågelsången… Det var ju det jag skulle förmedla med välfångade bilder.

Då kommer frågan till mig. Vad är mest utvecklande för mig som fotograf, det genomtänkta vardagliga avbildandet av nuet, eller den frenetiska febriga stunden när man med darrande händer försöker fånga en enhöring på minneskortet? Missförstå mig rätt, givetvis älskar jag den lätt panikslagna känslan man får när allting samarbetar för att ge möjligheten till en oförglömlig bild. Men i mitt fall handlar den sortens bilder om slump, tur och en underliggande rädsla att något med tekniken skall gå fel så man skall komma hem med sudd eller tomt minneskort. För exempel på fotofrossa se dom sex första bilderna i det här galleriet… Sen är ni såklart välkomna att titta på resten av hemsidan också:)

Om man istället vänder sig till bilder man fått arbeta sig till genom närvaro, koncentration och eftertanke tycker jag att jag känner en betydligt större personlig tillfredsställelse. Det är nu ca en månad sedan jag helt skrotade min närvaro på sociala medier, det kreativa lugn jag redan känner är obetalbart. Jag skulle aldrig kommit på tanken om enhörningar utan denna förändring. Att verkligen etablera en kontakt med sin sinnestämning och sin omgivning i nuet och sedan försöka förmedla den känns magiskt. Även om en vardaglig bild kan se enklare ut än en ”showstopper” ligger det oftast mer eftertanke, koncentration och hantverk bakom dessa lågmälda tidskapslar.

//Mats