Hej på er vänner!
Efter en ganska lång svacka drog jag igår till skogs med kameran på ryggen. Jag kan inte säga att det blev några bilder som kommer att ruska om portfolion, men jag var inte tillnärmelsevis så ringrostig som jag trodde att jag skulle vara.
Jag gick upp rent okristligt tidigt, som vi landskapsfotografer är dömda att göra sommartid, och gick en promenad på mina vanliga jaktmarker. Hade jag kommit hem helt utan bilder hade jag varit lika nöjd ändå, det var verkligen att morgon att minnas. Dock blev det en liten risk för värmeslag på vägen hem… Klädeln som var utmärkt kring 04:40 var lite åt det varma hållet vid 09:30… Men förutom det var morgonen en fotografisk och själslig återfödelse och en väldigt bra påminnelse om varför jag inte skulle kunna sluta fotografera ens om jag ville.
Som grädde på moset erbjöds även ett mysterium. På grund av att jag måste varit distraherad när jag gick i mulleskolan och att min taktik är att älska naturen utan att bryta ner det till mätbara fakta. Därvidlag slipper jag att låta förutfattade meningar om arternas uppkomst stå över min blick för form, färg och det heliga ljuset. Jag ser mig själv som en antites till Carl von Linné. Så länge det har fotosyntes eller puls och inte är en människa älskar jag det utan frågor.
Dock har min taktik sina brister när jag råkar på ett djur som inte är hund, katt eller koltrast (Se ovan) För att avgöra om det var en trana eller häger jag hade i sökaren vidtog intensiva efterforskningar på Google. Döm om min förvåning när fågeln jag identifierat som en trana drog sig tillbaka till en tall där den satte sig i lugn o ro och putsade fjädrarna… Jag blev såklart tvungen att även inkludera ”stor dj-vla kråka” i möjliga arter…
Men efter terapeutiska samtal med långt mer artkunniga vänner kan jag ganska tryggt sluta mig att det är en trana… Eller en flygekorre!
//Mats
Mats fotoblogg 