Hej igen go’vänner!
Idag skriver jag för att fira att min återfödelse i min älskade hobby fortsätter oförtrutet. Jag känner en kraft och en inre styrka jag nog aldrig känt förut. I skogen, med kamera i hand innebär detta att jag äntligen vågar lita på min kunskap och magkänsla när det kommer till fotografering.
Igår, fredag gav jag mig åter ut till skogs i god tid innan soluppgången. Redan innan jag nått skogsbrynet fick jag en känsla av Erik Saties musik, i första hand Gymnopédie no 1. Jag vet inte hur bekanta ni är med klassisk musik med detta stycke är som gjort för en tyst och dimmig morgon i en välbekant skog. En av flera förändringar jag gjort som leder mig in på denna underbara nya stig är att jag höjt amitionsnivån rejält för mina alster. Men till skillnad från tidigare försök har jag den här gången matchat min nya nivå med en ny toleransnivå för ”misslyckanden”. Med andra ord, samtidigt som jag höjt ribban riktigt ordentligt för vad jag anser är portfoliobilder har jag bestämt mig för att inte döma ut allt annat jag skapar. Dels eftersom alla bilder kan ha ett värde, dels för att min tidigare oförmåga att behandla mig själv respektfullt och vänligt har gjort att jag skrotat mängder av uttrycksfullt arbete som utan tvekan hade ett stort värde… Tack för den, usla självkänsla!
Trädet på bilden ovan satt jag i denna bedårande morgon och betraktade i 20-30 minuter bara för att se om ljuset skulle falla in som jag ville. Hade inte ljuset samarbetat, vilket det gjorde, hade det inte spelat någon som helst roll. Jag kände ett så stort lugn under hela denna fotosafari, men stunden jag bara betraktade ljuset tillsammans med en liten macka, vatten och en stor flock blodsugande vänner var på en helt annan nivå. För er som är intresserade av hur Erik Satie passar in i min morgon rekommenderar jag ett besök på min hemsida.
Som ni säkert förstår gör min approach till min älskade hobby att jag ser skönheter som den på bilden ovan som rena fartmonster. Men i dagens samhälle, är inte det den absoluta lyxen? Att vistas i en miljö man älskat ända sen Mulleskolan, sjunga långsamhetens lov och passionerat ge sig hän åt något som egentligen saknar något annat syfte än sig själv… Att jag sedan aktivt väljer bort att äga eller köra bil och gjort det till en regel att ta mig till mina safaris med muskelkraft alternativt kollektivt sänker stressnivån markant och är väl närmast att betrakta som en form av ”ny-lyx”. Detta sammantaget får min ödmjuka tacksamhet att skjuta i höjden och min själadödande bitterhet att störtdyka, det är allt jag nånsin kan begära av en hobby!!!
//Mats
Mats fotoblogg 