Processen

Hej igen alla glada!

Ni behöver inte oroa er, trots rubriken handlar detta inlägg inte om Franz Kafkas gladlynta roman med samma namn. Detta beror helt enkelt på att jag trots upprepade försök aldrig lyckats ta mig förbi sidan 21 i sagda roman…

Vad det däremot handlar om är det som omger min fotografering, processen som kanske utmärker en väl vald hobby mer än något annat. Varje delmoment känns som en bidragande orsak till en lyckad fotosafari som den som resulterade i nedanstående bilder. Självklart är det roligt när nära och kära utstöter en lagom mängd ooooh & aaaaah när de ser en av mina bilder de gillar, men för mig är själva bilden bara ett kvitto på att jag träffat rätt eller fel i min kreativa process.

Det finns ingen logisk förklaring till att ställa klockan betydligt tidigare på lediga dagar än arbetsdagar (min klocka ringer rejält tidigt nog som det är på arbetsdagar) det finns ingen logisk förklaring till att ge sig ut oavsett väder för att söka ljuset med en ohemult tung ryggsäck fylld med allt annat än billig kamerautrustning. Men som jag kom fram till igår, vill jag ha en logisk och praktisk syssla kan jag gå till jobbet. Jag är inte en person som gillar spel och lotter nåt vidare, men pirret i magen jag känner redan kvällen innan en fotosafari när jag plockar fram utrustning, dubbelkollar väderutsikter och lägger fram kläder kanske är något som liknar glädjen i hasardspel.

Jag vet aldrig vad jag kommer att få se och uppleva på mina fotosafaris eller rekningar, dock kan jag vara säker på att jag kommer att le mycket och komma ganska vilse från tid till annan (att vara vilse är en avgörande del av min kreativa process) men i övrigt är det ett oskrivet blad. Den här dagen kanske jag inte fångar något speciellt, det här kanske är dagen då jag fångar mitt livs bild så här långt… Det sköna är att det inte spelar nån större roll, processen att ge mig ut till ett ställe jag bestämt innan med rätt musik i öronen (Beethovens symfoni nr 6) arbeta metodiskt på det sätt erfarenheten lärt mig är det som ger mig den stora tillfredställelsen.

Som jag ser det är den största nyttan med en hobby att balansera ut tillvaron. Min tillvaro består av ett jobb där det pga jobbets natur finns väldigt lite utrymme för improvisation och egna initiativ. Detta är inte något som stör mig överhuvudtaget, det ger mig gott om svängrum för planering och tysta grubblerier (den glada sortens grubblerier) som inte sällan rör sig kring fotosafarin och rekningar. Då känns det ju ganska behändigt att min hobby bygger helt och hållet på min egen kreativa skaparlust, helst utan sidoblickar på vad andra tycker om det jag gör. Som jag ser det utgör mitt jobb och min hobby varandras totala motpoler, det enda dom har gemensamt är att dom passar ett ensamtroll som mig.

Until we meet again…

Mats