Hej på er go’vänner!

Jag lovar, jag försöker verkligen uppdatera lite oftare… Tyvärr har ju som ni alla vet vardagen en obehaglig ovana att komma ivägen för vår högre kreativa strävan. Idag vill jag tala om att jag har kommit en bra bit på väg med att justera mitt sätt att se på vilket slags fotografering jag vill hålla på med. På grund av att jag lärt mig väldigt mycket av både teknik och komposition genom att titta på hur landskapsfotografer gör har det på något sätt varit självklart att skogen är min lekstuga med kameran.

När jag tänker lite djupare inser jag att jag tyvärr låtit en sned självbild och välmenande (och inte fullt så välmenande) råd från andra styra min väg genom livet. Dock markerar den här förändringen i mitt fotograferande en långt mycket mer genomgripande förändring. Jag sätter ner min storlek 46 vandrarkänga och tar över rodret i min tillvaro både med och utan kamera.

Detta innebär att jag väljer bort den typen av miljö jag inte har någon direkt relation till. Storskogen är en underbar plats jag absolut inte kan klara mig utan, men min kreativa relation till den är svag som bäst. Om man dessutom räknar in mitt icke-existerande lokalsinne är den formen av fotografering som krävs ganska olämplig. Försök själva att återkomma till en plats gång på gång för att få till den perfekta bilden när du inte har minsta ledtråd om var du varit nånstans från början…

Alma mater

Men förutom djupa skogen och stora staden är jag betydligt mer öppen i mitt val av lekstuga. Jag skulle nog vilja kalla min nya stil reaktivt konstfoto i tillvarons gränsland. Eftersom jag alltid trivts bäst på utsidan av tillvaron där jag kan kika in på livet ostörd utan att nödvändigtvis delta i nån större mån känns det som den naturliga platsen för mitt skapande. Förutom dom kreativa bitarna finns det även en betydligt mer profan aspekt med ”min miljö”, tillgängligheten med cykel respektive kollektivtrafik är en väldigt stor fördel med 17 kg kamerautrustning.

Gångbro 500 meter hemifrån

Det känns dessutom lite väl slumpartat för mig med rent skogsfoto. Eftersom man via asociala medier matas med honungsburkar eller honeypot locations som det kallas får man lätt intrycket att det vid varje givet tillfälle lurar en helt otrolig bild i varje skogsbryn. I norra delen av Brittiska öarna, Island, Norge mfl finns det säkert platser där detta stämmer. Men horderna av Instagramturister skulle driva bort mig långt innan jag kom till skott. Sanningen för mig, i min landsända, är att jag hittar Bilden med stort B ett fåtal gånger varje år, chansen att förhållandena samtidigt skall vara idealiska är oändligt liten.

När jag rör mig i miljöer som på närmast ovanstående bilder anser jag att det finns motiv överallt. Det är bara upp till mig som fotograf att hitta dom. Här kan jag utnyttja tiden till att slipa mina kreativa och tekniska förmågor till att skapa en bild jag verkligen kan relatera till istället för att vandra runt och leta efter en bild avsedd för någon annan. Eftersom jag inte har någon förutbestämd mall som talar om vilket slags bild jag bör skapa kan jag skapa vad jag vill. Bron på ovanstående bild har funnits i mitt liv sen jag överhuvudtaget blev medveten, den ligger i anslutning till min grundskola. Igår, vid 55 års ålder hittade jag den här bilden…

Until we meet again

//Mats