Hej igen go’vänner!

Det finns tyvärr vissa sanningar som är svåra att ta sig runt! En av dessa gäller i allra högsta grad olika former av landskapsfotografer och sammanfattas enklast med den slitna klyschan ”Morgonstund har guld i mund”. Nu har jag som jag skrivit tidigare i denna blogg kastat min slitna skrud som landskapsfotograf och återfötts som Matsfotograf… Även för ett tränat öga är skillnaden hårfin, men ändå.

Tack och lov tillhör jag den suspekta delen av befolkningen som är i det närmaste obehagligt morgonpigg. Jag är inte ung, men jag är alldeles för ung för min dygnsrytm… Förmodligen kommer jag att gå upp dagen innan om jag blir sjuttio. Bilderna i galleriet nedan gick jag upp långt innan skam fått på sig tofflorna för att skapa. Det krävs en speciell sorts galenskap för att med ett leende vältra sig ur sängen innan fyra på morgonen (det kommer att bli mycket värre framåt våren) käka frukost och sedan trampa iväg på min trofasta safaricykel Ramfrost.

Dock är belöningen oändligt stor, oavsett om man lyckas med bilderna eller inte. Att nästan ensam trampa runt i tystnad i den tidiga morgonen/sena natten är för mig en känsla som klår det mesta. Eftersom Matsfotografi bygger väldigt mycket på att försöka uttrycka vad man känner i ögonblicket bilden skapas gäller det att göra vad man kan för att få igång känslosvallet. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag har svårt att hitta känslan när jag kör bil till ”location”. Dels att min själ inte hänger med i såna hastigheter, dels att jag inte äger någon bil. Nedanstående lilla galleri innehåller ett litet potpurri från mina senaste tidiga morgnar. Håll till godo.

Until we meet again

//Mats