Svårstartad

Jaha go’vänner! Då var man här igen…

Som ni säkert märker har jag lite svårt att hitta formen för den här bloggen. Men nu tror jag faktiskt att jag börjar skönja ljuset i slutet av tunneln (hoppas bara att det inte är en mötande spårvagn). Min tanke är, och har nog alltid varit, att använda det här utrymmet till att dels uttrycka mina tankar kring min kreativa utveckling, dels att kunna publicera den enorma proportion av en fotograf som annars hamnar i Limbo och ligger och försmäktar på hårddiskar livet ut.

Väldigt många av dessa bilder har helt klart ett stort värde. Dom kanske aldrig kommer att hamna på någons vägg eller i lite mer prestigfyllda forum än den privata bloggen. En hel del av bilderna är kanske runt 80% bra, när jag som här har möjlighet att i text utveckla och samtala kring de felande 20% tror jag att det ökar möjligheten att utvecklas ganska så radikalt.

Förutom att det kan vara både roligt och nyttigt att låta mina nära och kära (plus andra varmt välkomna besökare som förirrar sig in på min blogg) ta del av en betydligt större del av mitt arbete är det ett sätt för mig att utveckla en kanal för ack så nyttig självkritik.

Så i akt och mening att inleda en era av mindre snack och mer verkstad visar jag nedan dagens första galleri. Bilderna är fångade under en ljuvlig morgon i början av Maj månad. Jag har normalt sett ett svårartat stativ-beroende, båda av dagens gallerier är mina första försök att skjuta handhållet. Jag har inga problem rent tekniskt eftersom jag uppenbarligen har väldigt stadigt blod (?) Med andra ord har jag lätt att fixera kroppen och därigenom undvika mer skakningar än mitt objektiv klarar att hantera. Det som gör att jag inte riktigt omfamnar bilderna är att jag känner att jag slarvade när jag fångade dom, jag säger fångade eftersom jag har svårt att se den snabba handhållna processen som ett skapande. MEd andra ord, ljuset är där och bilderna är stämningsfyllda… Men nånting saknas i processen…

Försöket nedan har jag betydligt lättare att omfamna rent kreativt. Som terapi i en retlig sommarförkylning gav jag mig ut för att träna på att fånga svartvita bilder, något jag har längtat efter att börja träna på under våren. Nedanstående bilder är också handhållna men jag tycker att den mer opportunistiska street-stilen lämpar sig mycket bättre för den snabba metoden med magkänsla i botten. Tack vare att jag fortfarande är i bakre delen av min förkylning blev det ett strövtåg i min älskade hembygd.