Förbättring

Hej igen go’vänner!

Hur mäter man egentligen förbättring? Inom diverse olika prestationsrelaterade aktiviteter är det tämligen enkelt, fram med måttband och tidtagarur så mäter vi. Men hur vet man att man går åt rätt håll i en mer konstnärlig syssla, i mitt fall fotografering? Om man, som jag, inte mäter sina alster i antal lajks och kommentarer, hur vet man då när man tar ett steg framåt/uppåt? Det enkla svaret är nog att man får, som med så mycket annat inom konstnärskap, gå på intuition och magkänsla.

Min gissning är att detta är en anledning till att kreativa/konstnärliga personer ofta framstår som inåtvända och grubblande i allmänhetens ögon. Även om fördelningen ser mer jämn ut i de nordiska länderna anses den globala siffran för antalet personer med mer eller mindre introverta drag ligga runt 25% av befolkningen. Självklart är denna uppdelning i personlighetstyp inte helt avgörande för huruvida man dras till mer konstnärliga aktiviteter eller om man dras till konserter och utekvällar. Men på samma sätt som man aldrig skulle hitta mig på en fullsatt nattklubb långt efter midnatt är nog chansen att hitta en person med samma mått av extroversion som min introversion sittandes ensam på en sten i en skog i gryningen med kameran redo ganska minimal. Lägg också till det underbara introverta draget av dålig självkänsla och ständigt ifrågasättande kring den egna existensen så är det förståeligt att det är ganska tufft att klappa sig själv på axeln och utbrista ”bra jobbat Mats”.

Men nu är det faktiskt dags… Efter gårdagens euforiska fotosafari med safaricykeln Ramfrost skall jag faktiskt drista mig till att säga just så, ”bra jobbat Mats”. Förutom att bilderna visar en pågående förbättring och en avgörande sväng i en riktning jag avsett och gillar andades hela safarin av en atmosfär av barnslig upptäckarglädje, harmoni och en sällan sedd öppenhet och experimentlusta. Just blandningen av en ganska vag idé om både geografiskt och konstnärligt mål samt en synnerligen personlig variant av mina skills som stigfinnare gav en rörelse och glädje som mina bilder ofta saknat innan. Jag känner helt enkelt att det är viktigt att ha en ganska naivistisk och rent ”flummig” attityd när man letar motiv, när man tror sig funnit något är det dock dags att plocka fram målsmannen på expotitionen för att utröna om och hur man kan göra en bild av det man så här långt endast tyckt var coooolt!

Vad gäller mina skills som stigfinnare gick gårdagens safari (vagt) ut på att hitta en övergiven schaktmaskin eller Bulldozer jag blivit tipsad om längs en grusväg nånstans i ett område, bäste bror som gav tipset var lite dimmig kring exakt var den stod. Å andra sidan hade det hjälpt föga om han varit mer precis eftersom mitt lokalsinne skulle kunna betraktas som humoristiskt om jag inte hade avskytt lyteskomik.

På vägen till området kom jag på en helt självklar logik. Eftersom jag inte vet var maskinen är hjälper det kanske att jag cyklar vilse så jag inte vet var jag är heller, då kanske chansen att hitta den ökar eftersom vi är på samma ställe. Med min skills tog det mindre än femton minuter innan jag var rejält vilse… Gissa vad jag hittade när jag inte hade en aning om var jag befann mig.