Hej igen go’vänner! Efter en tid fylld av kreativ lust men vardagligt strul är jag tillbaka i min skog och på min blogg. Igår kom jag äntligen ut i skogen efter lite problem med en motsträvig och smärtande fot samt en obehaglig händelse på jobbet.

Ur led är skogen, ve mig att jag måste ställa den tillrätta…

Först ut i skogen hade jag som vanligt gett upp och accepterat att det bara skulle bli en skön dag i skogen innan inspirationen gick från ett målmedvetet droppande till ett rikt flöde liknande det jag hade runt omkring mig. Efter den traditionellt skakiga starten byggdes känslan av harmoni och ren lycka upp till oanade höjder. Jag hittade motiv som föll mig i smaken, jag passade på att göra en ”rolig selfie” de luxe vilket jag nästan aldrig gör och dom goda tankarna flödade fritt.

Den mörka sidan av Puh

Jag önskar verkligen inte att alla människor blir amatörfotografer som jag eftersom det skulle bli för jäkla trångt om saligheten i skogen då. Men däremot önskar jag att fler människor kunde hitta sin grej, det där som får omvärlden att förvandlas till sudd för en stund. I tider som dessa då fokusering, koncentrationsförmåga och sunt förnuft är bristvaror känns det som känslan av kreativt eller fysiskt flow kunde hjälpa många att hitta tillbaka till någon form av balans och harmoni i tillvaron.

Samma skog – annan dag

Att helt utan egen insats slött ta del av vad influencers, ideologer och andra människor/organsationer med oklara målsättningar spyr ur sig är raka motsatsen till sunt förnuft! Det är nutidens gissel och har tagit TVns förmåga att få hjärnan att ruttna till helt nya nivåer. Tänk om man, bara som ett experiment, skulle försöka att släppa blicken från skärmen man älskar över allt annat och uppleva världen på riktigt… Det skulle kanske få en och annan att göra om experimentet då och då. Missförstå mig nu rätt, jag är inte teknikfientlig på nåt sätt. Stora delar av mitt liv bygger på ny teknik, men jag använder tekniken i mitt liv vilket är en stor skillnad mot att leva sitt liv genom tekniken.

Mittemellan

Det jag uppskattar mest med landskapsfotografi är att det hjälper till med tålamod och anpassningsförmåga. Ju större och mer grandiosa planer du gör upp ju muntrare skrattar naturen och ödet åt dig. Men om du däremot närmar dig din hobby med Ödmjukhet, Respekt och Tacksamhet ökar chansen för bilder du trivs med ordentligt samtidigt som chansen till en trivsam vistelse i naturen ökar till nära nog hundra procent.

Här ser vi det omtalade flödet…

Den här hållningen gör nog tillvaron i stort ganska mycket mer uthärdlig också. Att flyta med tillvaron är avgjort mycket enklare än att ständigt brottas med den. Anpassning är människans styrka, inte hennes svaghet.

Ajö

//Mats