Förväntningar

Hej igen go vänner! Efter en fotosafari i Knipeflågsbergen som bestod av ömsom vin, ömsom vatten har en del tankar kring förväntningar blossat upp. Tack vare att jag så att säga kommit i rätt sällskap senaste tiden, tack till Alister Benn och medlemmarna på forumet Expressive photography. har jag tänkt om en hel del kring mitt fotograferade i stort, men i detta fallet om ambitionsnivå kontra förväntningar. Jag följer fortfarande en del fotografer på Youtube och tycker mig se en trend där man försöker vrida bort intresset från bildkvalitet till att istället föredra kvalitetsbilder. En väldigt intressant diskussion kring det här ämnet höll fotografen James Popsys i den här videon. Han menar att anledningen att branschen och många ”orakel” på sociala medier pushar stenhårt för ny utrustning, fler megapixlar och framför allt fler funktioner är att det är mycket lättare att sälja och lära ut idéer om hur du får bättre bildkvalitet genom att lära sig tekniska knep och att ohälsosamt ofta öppna plånkan på vid gavel.

Att lära ut hur man hittar harmoni, balans och modet att skapa sina egna bilder är inte på något sätt lika enkelt och ger inte en bråkdel av mängden likes/följare som listor på fel du gör och vilken utrustning du borde ha. Ni som känner mig kommer förmodligen att se att min kritiska inställning visavi nya prylar haltar en smula eftersom jag själv nyligen vänt min stackars luggslitna plånbok fullständigt ut o in för att köpa min drömkamera… Men som vi alla vet är det människans imperfektioner som gör henne intressant;)

Hur hänger då detta ihop med förväntningarna i rubriken undrar ni… Tack vare min nya inriktning och mina nya tankar kring min fotografering har jag höjt ambitionsnivån för mitt skapande senaste halvåret. Tidigare har min taktik varit den omvända, jag har sänkt, med god hjälp av asociala medier, mina ambitioner med mitt skapande för att inte bli besviken på min utveckling. Men inte helt oväntat blev jag besviken ändå eftersom jag envisades med att jämföra mig med andra fotografer/konstnärer.

Så här kommer mitt recept för en fortsatt ljuvlig tid av passion i skogen med kamera i hand. När det gäller ovanan att på ett destruktivt sätt jämföra mig med andra fotografer har jag helt upphört med detta och gratulerar helhjärtat duktiga kreatörer till deras fina alster. Själv jämför jag mig bara med en fotograf numer, mig själv igår. På samma gång har jag som sagt höjt ambitionsnivån för mig själv som fotograf riktigt rejält men samtidigt sänkt mina förväntningar på vad jag kommer att få möjlighet att sätta på minneskortet i samma mån. Så länge jag arbetar målmedvetet och tillbringar mycket tid i fält kommer jag att utvecklas, steget från välgjorda och genomtänkta bilder till rent episka fullträffar är upp till älskade moder natur och slumpen. När jag tittar igenom dagens skörd efter en safari poängsätter jag endast i två kategorier… Hur lyckad var min utflykt som helhet? Funkade logistik, tid, mat, vätska, raster? Och framför allt! Hur nära ligger bilderna jag ser framför mig det jag tänkte mig när jag skapade dom ute i skogen? Har jag tänkt rätt eller fel i kompositionen? Har jag varit slarvig eller noggrann?

Med andra ord, jag är väldigt mån om att utvecklas inom den del av bildskapandet jag råder över, resten av vägen till dom episka bilderna är inte upp till mig. Missförstå mig nu rätt, jag skyller inte bristen på ”herre-jösses-bilder” på moder natur. Men tack vare att jag börjat tänka på det här sättet ägnar jag min tid till att utvecklas som fotograf i min takt så att jag förstår att göra något vettigt av nästa ögonblick jag bjuds på en skymt av det episka…

Ajö

//Mats