Vägen framåt

Hej igen go,vänner!

Om ni undrar över min frånvaro från bloggandet beror detta på bästa tänkbara scenario. Jag har helt enkelt varit så till den milda grad inspirerad och dynamisk i mitt fotograferande att jag inte haft nån kreativ energi över till att blogga… Bättre anledning tycker jag att man får leta länge och väl efter. Som jag nämnt innan här på bloggen har jag öppnat pluskan på vid gavel och köpt kamerautrustningen jag inte kunde få ur huvudet. Detta har lett till en hel del tysta grubblerier rörande det berömda problemet med hönan eller ägget. Mina meditationer har dock fått mig att inse att jag köpte den nya utrustningen på grund av att jag kände en våg av inspiration och djupare förståelse för känslorna bakom mitt kreativa flöde. Det hade varit en sämre deal om det varit tvärtom, att jag kände inspiration på grund av nyhetens behag. Det senare alternativet blir ju tyvärr kortvarigt och kräver ständigt nya prylar.

I rak motsats till detta känner jag mig till slut fullständigt nöjd med ryggsäckens innehåll och kan helt o hållet släppa tanken på att köpa nytt. Detta i sin tur har lett mig in på betydligt sundare tankebanor i min älskade hobby. Jag har numera full förståelse för varför, och för vem jag fotograferar. Jag söker inte längre efter snygga/fina/coola/roliga bilder, jag söker efter motiv JAG TYCKER är snygga/fina/coola/roliga. Även om det vid första påseende kan ses ligga i linje med nutidens fullständigt narcissistiska ideal skulle jag vilja hävda att det är precis tvärtom. Medan en narcissist försöker att på alla sätt framhäva sin egen person och få rätt oavsett åsikt går jag andra vägen, jag bryr mig inte om vad andra människor tycker om bilderna jag skapar.

Jag har absolut inga problem med att få utlopp för mina kreativa lustar och bara presentera resultatet för en liten och viktig krets av nära&kära. Det är nu gott och väl ett år sedan jag slutgiltligt avslutade alla konton på asociala medier, för varje dag växer njutningen av att skapa något ur eget huvud med minimalt med sidoblickar. Jag är nu vid en punkt där jag kan säga att jag fotograferar eftersom motsatsen, att inte fotografera, ej längre är ett alternativ.

Ni kommer med andra ord inte att bli av med mig i första taget ni få men tappra följare! Ett bra exempel på min nya stil är bilderna i det här inlägget, både motiven och ljuset är ganska vardagliga. Men eftersom bilderna ligger väldigt nära det jag siktade på med motiven känner jag mig präktigt nöjd med vad jag skapat. Bilderna är väl genomtänkta, noggrant komponerade och fångar känslan jag tänkt mig. Flera av dom låter mig känna den underbara, mättade doften av barrskog… Bättre betyg än så kan jag inte ge mina bilder!

Maffiga soluppgångar, dimma och fantastiskt ljus är ett spel av slumpen, dom här bilderna visar min vardag som landskapsfotograf. Som i alla andra liknande sysslor kommer jag ingen vart utan mängder av träning och repetition i min älskade skog och mark… Stackars mig;)

Ha de

//Mats