Vad är din själ värd?

Hej igen go’vänner!

Dagens lilla betraktelse härstammar från ett bra känsloläge till följd av lite spontan semester som medgett tid för meditation och återhämtning, en fysisk men ändå djupt kontemplativ fotosafari och sist men inte minst nära kontakt med en mycket kär vän. Jag har skrivit tidigare om vikten av att skydda sin själ och att sluta leva sitt liv för likes, dvs den åsikt och den bekräftelse man uppfattar och/eller saknar från andra människor. Självklart skall man ta hänsyn till andra människors åsikt, ju närmare människan ifråga befinner sig ju större vikt bör man lägga vid vad den har att säga. En kommentar eller en like på sociala medier bär ju inte samma tyngd som en seriös diskussion med en välmenande och kär vän. Men jag tror att en stor del av anledningen till att jag har uppnått en större känslomässig stabilitet på senare tid är att jag jobbar betydligt hårdare med att skydda min själ.

Den extremt lilla krets av människor runt mig som jag kallar den innersta kretsen, människorna jag offrar allt för kan få mig att tänka om i vissa beslut kring vad jag gör och planerar att göra. Men inte ens dessa mina allra närmaste kan få mig att ändra den jag är. Endast jag kan efter en längre tid av djup kontemplation ändra delar av kärnan eller essensen av vem jag är. Men inte ens jag kommer åt den absoluta kärnan, mitt patos, min moral och min personlighet. Dörren till det valvet har under en stor del av mitt liv stått på glänt, så är icke längre fallet! I och med detta känns det som om jag definierat och värderat min själ på ett sätt som jag inte haft vett på att göra innan.

Vad har då dessa tankar om själen på en fotoblogg att göra undrar ni… Jag blir ibland tillfrågad om hur jag kan gå in i mina hobbies med sådan passion, en del människor uttrycker även en godartad avundsjuka för min förmåga att leva mig in i mina ”Tre mmm” Musik, mulleliv och matlagning. Förutom att nördkraften uppenbarligen är stark med mig inser jag också tillfullo vikten av att ha något som balanserar upp en tillvaro som till och från är allt annat än idyllisk.

Med detta menar jag inte att jag lever i nån mjuk liten fantasivärld fylld av regnbågar och enhörningar, snarare är det så att jag har lärt mig konsten att skifta fokus och låta det jag inte kan påverka pågå i bakgrunden medan jag lägger min energi på den delen av tillvaron jag kan påverka samtidigt som jag lägger stor vikt vid att njuta av de saker i livet som får mig att le. Det här sättet att betrakta denna ganska underbara jämmerdal ger mig nog med kraft att (utanför arbetstid) göra precis det jag vill, på det sätt jag vill. Om jag dessutom ser till att njuta av detta priviligeum med den tacksamhet och respekt det förtjänar jublar min själ.

Min erfarenhet efter dom senaste årens tankar och tester är att min tolkning av personlig frihet kommer från att bry mig allt mindre om vad andra tycker om mitt sätt att leva, eller mycket värre och förmodligen närmare sanningen, vad jag projicerar att andra har för åsikter om mitt liv. Insikten om att alla förmodligen nojjar över vad andra har för åsikter om deras göranden och låtanden gav vid handen att ingen har tid att ha några åsikter om andra bland alla sina egna nojjor.

Med anledning av ovanstående känns det som ett bra grunddrag att skrivskydda själen. Om någon annan än jag ändå försöker att ändra det jag uppfattar som min essens kommer stämningen att gå från godmodigt jovialisk till något ni garanterat inte vill uppleva på en skrämmande kort tid. Ingen nallebjörn utan en Grizzly!

C’ya

//Mats