Hej go’vänner! Idag vill jag tala om något som nästan känns lite tabubelagt. Jag vill tala om känslan av att faktiskt vara till freds… Den del av ”min skog” jag främst dras till är det naturreservat som heter Knipeflågsbergen. Förutom att området börjar mindre än två km promenad hemifrån ser jag det även som en naturlig juxtaposition. Ett bra sätt att skapa intresse i en bild är att använda sig av juxtaposition, dvs en inneboende spänning eller kontrast i motivet som i det här fallet kommer sig av en djupt idyllisk känsla av lugn sida vid sida med naturens absolut otämjda vildhet och galenskap. I Knipeflågsbergen och närliggande delar av mina älskade jaktmarker (bilder, inte kulor) beror denna vilda galenskap på att istiden eller istiderna inte på nåt sätt har varit vänliga mot topografin här.
Enligt vad jag har hört accelererade istäcket här pga närheten till kusten. Om jag hört rätt vet jag inte, ärligt talat bryr jag mig inte heller. Vad det än är som orsakat det har det gett mig en fullständigt outtömlig inspiration och källa till att skapa bilder. Eftersom jag är väldigt mycket av en hemmakatt, eller snarare hemmahund och dessutom känner mig väldigt nöjd med min bilfrihet ser jag mig som otroligt lyckligt lottad som får bo där jag bor.
Vad har då detta med tabu att göra undrar ni kanske… I tider då det verkar ses som ett tecken på svaghet att använda en av människans främsta egenskaper, anpassningsförmåga, känner jag att jag med glädje går rakryggat mot strömmen och anpassar mig till rådande förhållanden. Iställlet för att längta bort, gnälla, skylla ifrån mig eller bryta ihop har jag anpassat mig till min i mina ögon priviligierade livssituation och flexibla personlighet i valet av såväl jaktmarker som fotorelaterade prylar. Island, Patagonien, Färöarna, Lofoten och andra honungsburkar är säkert underbara ställen att besöka, men inte för mig…
Engelskans uttryck ”I don’t travel well” kunde inte vara mer ackurat än i den här kontexten. Men vad jag gjort istället är att jag har anpassat mig och sett det underbara i mitt absoluta närområde. Ett annat tabu jag brutit är att jag erkänt för mig själv att jag är en duktig fotograf. Det skall sägas att jag går efter min egen betygskala och inte tar nån direkt hänsyn till bildernas wow-effekt. Det som känns viktigt för mig är att bilden är genomtänkt, väl genomförd och kanske främst, förmedlar den känsla jag avsåg när jag gjorde bilden. Just den sista biten är nyckeln till framtiden i min älskade hobby. Om jag säger mig själv att jag kommit till vägs ände bara för att jag ser mig själv som en duktig fotograf kunde jag inte ha mer fel. Som jag ser det har jag blivit tillräckligt flink med kamera och efterbehandling för att påbörja min stora resa, den resa som inte bara handlar om komposition och teknik.
Jag pratar om förmågan att få mina bilder att visa vad jag kände när jag skapade dom… Det sköna med detta är att det är en resa utan slut, när mitt hjärta slår sitt sista slag i den här kroppen ser jag det endast som en ofrivllig paus i sökandet efter denna förmåga. Det som gör mig så till freds är att träningen för besjälad fotografering sker i min älskade skog, inte genom exotiska resmål, inte genom dyr kamerautrustning (lite hyckleri) utan genom kärlek till naturen, passion för hantverket och en jäkla massa fotograferande… Stackars mig;)
Ur ovanstående föds ju frågan, om man känner varm tacksamhet, harmoni och balans visavi tillvaron när man sitter på en ödmjuk sten i en vild men ödmjuk skog alldeles inpå knuten med ödmjukt termoskaffe och ser det gudomliga ljuset förflytta sig, är man då en slags ödmjuk neo-rebell?
Vi ses i skogen
//Mats
Mats fotoblogg 