Hej go’vänner!

Vilken utomordentligt skön känsla det är när man söker en ny nivå i såväl det kreativa livet som i vardagen och helt plötsligt inser att man är framme. Som jag nämnt tidigare i mina inlägg här på bloggen har jag under en stor del av mitt liv brottats med dålig självkänsla och något slags övertygelse om att alltid vara fel ute så att säga. Med stigande ålder har detta mattats av och jag har börjat se och uppskatta mitt eget värde i alla delar av min tillvaro.

Jag sköter mitt jobb på ett sätt som innebär en bra anpassning till gällande regler, jag lagar den mat jag känner för, och som jag insåg igår, jag skapar dom bilder jag vill. Gårdagens safari kändes verkligen som en triumf för det nya i mitt liv. Jag gick ut (lite för sent) och travade runt i min skog tills jag fick feeling. Bara grejen att lasta upp med den vanliga kamerautrustningen, välja kläder efter väder och låta dagens förhållanden och dagens humör bestämma motiven känns som en i det närmaste rebellisk form av självständighet.

Igår var det träd i vackert sidljus som fångade min uppmärksamhet. Trots att jag är helt införstådd med att intresset för den här sortens bilder är högst begränsat hällde jag både kunskap och inlevelse över dessa bilder, helt utan sidoblickar på minutens trender på asociala medier. Det resulterar i att jag känner ett starkt eko av gårdagens skaparkänsla när jag sitter och jobbar med efterbehandling. Det här är mina bilder skapade i min skog med min kamera efter mitt huvud, det ger en känsla av autencitet som jag letat efter länge och väl. Det leder också till att jag befinner mig längre ifrån elak kritik av andra kreatörers verk. Dom gör sin grej, jag gör min…

Må väl

//Mats