Hej igen alla glada! Inspirerad av Ronja och Birk (filmen, inte Netflix) gjorde jag igår min introverta variant av årets vårskrik. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att den här våren har varit ovanligt tyst från våra fågelvänner. Det är ingen överdrift att säga att dom tog igen det med råge igår.
Som jag berörde i mitt förra inlägg (som var alldeles för länge sedan) har jag, med stigande tro på min förmåga, slutat att mikroplanera mina fotosafaris. Nu handlar det mer om att välja ett område mer eller mindre på måfå, hålla ett öga på väderutsikterna för att veta hur mycket regnkläder jag behöver ha med mig. När jag väl kommer ut i den underbara tidiga morgonluften börjar ”arbetet” med att öka fokus och uppmärksamhet både inåt och utåt.
Det jag siktar på är att mina bilder skall vara en blandning av de yttre omständigheter som råder och mitt rådande humör. Om den här övningen inte är meditation extraordinaire så vet jag inte vad som är… Lägg dessutom till att jag ställer höga krav på min prestation vad gäller såväl tekniskt som konstnärligt genomförande så inser jag ganska snart att jag inte gör det enkelt för mig bara för att jag helst fotograferar lokalt och inte planerar speciellt utförligt.
En väldigt god och lite oväntad hjälp i min strävan att hålla denna blogg mer levande och lättsam är mobilkameran. Även om jag skulle vilja är det svårt att motivera mig att rigga upp ”Skalman” dvs stora kameran för en liten skojig observation, mobilen däremot är som gjord för snapshots.
Vad gäller det introverta vårskriket jag inledde dagens inlägg med väljer jag av två anledningar att skrika av glädje inåt. Dels för att jag inte vill störa den underbara naturen, dels för att min basröst förmodligen skulle ge morgontidiga motionärer men för livet, och även riskera att locka till sig vårystra och förväntansfulla älgar… Bättre att skrika introvert då.
Till nästa gång
//Mats
Mats fotoblogg 