Hej igen go’vänner! Det blir en avstressad och glad blogg idag. Var ute i förrgår på en härlig och mot slutet fuktig safari. Om ni tittar en gång till på bilden jag valt för att leda detta inlägg ser ni den härliga ljuseffekten man kan få av ett rejält hällregn. Jag har tidigare stött på termen ”hit rate” eller på svenska ”träffprocent” dvs den procent av bilderna på minneskortet som leder till någon form av publicering. Jag har som glad amatör väldigt svårt att förstå detta sätt att mäta en kreativ och konstnärlig process.
Eftersom jag i mitt yrkesliv hela tiden jobbar mot sekundvisaren på klockan och ett regelverk som är lika fyrkantigt som det är nödvändigt har jag mer och mer insett vikten av att leva ett omätbart liv utanför jobbet. För att skydda min ömtåliga konstnärssjäl;) vägrar jag att ge mig in i aktiviteter med nån form av traditionell mätbarhet. Det har gått så långt att jag var tvungen att stänga ner alla funktioner på min nya klocka som mer än något annat ville mäta och föra statistik över allt jag gör, redan där kände jag av en själslig stress.
Givetvis vill jag bli en bättre amatörfotograf, en bättre amatörkock och en mer öppen och kunnig musikälskare. Men det finurliga med dessa mina strävor är att jag bedömer mina framsteg utifrån min egen asymmetriska skala. Hur många portfoliobilder jag skapar är för mig ointressant eftersom en sådan strävan kan leda till att jag antingen plåtar säkra kort utan att chansa eller sänker ribban för vad som platsar på hemsidan.
Istället har jag valt att själv bedöma hur pass väl jag lyckats med bilden genom att jämföra resultatet med känslan och kompositionen jag tänkte mig när jag skapade bilden. När jag lagar mat åt mig själv, familj och vänner känner jag i första hand själv hur bra jag lyckats med maten. När det kommer till musiken är jag blott en ödmjuk diggare, men när det kommer till inlevelse och passion är jag i absolut världsklass!
Jag gillar verkligen saklig kritik och åsikter om mina bilder, men dom ändrar inte vad jag väljer att rikta kameran mot. Den bästa komplimang jag kan få för min mat är tystnaden som uppstår när jag lyckats vid spisen och folk är mer fokuserade på att äta än på att prata. Såg ett förkläde nåntans med texten ”Home chef, will cook for smiles” varför jag inte köpte det är en gåta. Förr var jag väldigt mån om att texten på mina knivar syntes och att rätterna jag lagade hade övernaturligt långa franska namn… Nu för tiden nöjer jag mig med att få stå i mitt älskade kök och skapa mat som ger leenden och det goda samtalet (mellan tuggorna).
Sen jag slutade leva mitt liv för likes, dvs yttre bekräftelse, och slutade jaga traditionellt mätbara prestationer och för den delen, en traditionellt mätbar tillvaro har min livskvalitet ökat markant. Jag rekommenderar er som känner att tillvaron skaver, skrota asociala medier och börja leva livet inifrån och ut istället för motsatt håll.
Vaya con dios
//Mats
Mats fotoblogg 