Hej igen och god fortsättning go’vänner! Idag vill jag tala lite kort om tacksamhet och varför jag inte fotograferar för att jag vill men för att jag måste. Med en rörig och intensiv arbetsplats och en än mer rörig och kaotisk samtid hjälper mina hobbies mig att behålla lugnet och balansen när det, enligt media, förefaller vara ett under att inte jorden gick under redan igår.

Efter att under en tid befunnit mig i en svacka med foto begav jag mig ut i skogen idag för premiär 2025. Bilderna jag fick med mig hem från en sovande skog med platt ljus var inte det mest upphetsande jag skapat. Dock var tankarna kring mitt fotograferande riktigt helande. Att befinna mig i skogen med jämna mellanrum är helt och hållet avgörande för att jag skall må bra, kameran agerar som en hund för många hundägare och ger mig ett syfte med att ge mig ut. Dessutom ligger det ju i sakens natur att jag är tvungen att vara fullt närvarande och kopplad i nuet, utan detta kan jag lika gärna gå hem igen (det har hänt mer än en gång). Denna djupa närvaro och det intensiva betraktande av min omgivning som krävs för att hitta motiv och kompositioner gör mina fotosafaris i skog eller annorstädes till något som närmar sig meditation, vilket är avgörande för att hitta lugnet jag söker för att djupladda mina sociala batterier.

Från detta är det en ganska kort bit till att känna tacksamhet inför livet och tillvaron på ett plan som är svårt att nå utan tillgång till kamera, motorcykel eller kök i mitt fall. Som jag sagt vid andra tillfällen är tacksamhet det bästa botemedlet mot bitterhet och annan själslig vekhet. Enkelt uttryckt, tacksamhet, förundran och nyfikenhet är väldigt bra mediciner mot bitterhet och gnäll.

Detta avslutar dagens predikan

//Mats