Jistanes

Hej på er go’vänner!

Idag blir det återigen en kort predikan. Bilderna jag visar i det här inlägget skapade jag en härlig morgon för några dagar sedan i vad som förmodligen är min mest fotograferade ”klöspåle”. Jag har några ställen nära min bostad jag kallar klöspålar för när jag känner att jag behöver komma ut med kameran men inte kan komma på vart jag vill ta vägen, dom funkar ju även bra för att testa nya inköp eller nya tekniker. I det här fallet vaknade jag till förhållanden som verkade bra (dimma och vindstilla) och behövde komma ut i skogen lite raskt innan det förändrades till det sämre.

Jag gjorde min sedvanliga morgonpigga redigering av bilderna nästkommande morgon varefter livet kom emellan ett par dagar så jag tryckte på pausknappen till nu. Under dessa dagar lyckades jag i mitt sinne gradera ned bilderna jag skapat och började undra om jag verkligen skulle göra något av dom. Tack o lov kände jag direkt när jag öppnade min bildeditor att, ”Jistanes, vad bra dom här bilderna blev”. Vad jag förstår är detta något som väldigt många med kreativa hobbies känner av, det som kallas bedragarsyndrom.

Trots att jag med jämna mellanrum får till bilder som jag är väldigt nöjd med och oftare än inte nära nog skapar dålig stämning kring matbordet när mina matgäster försöker sig på onda ögat för att stirra till sig sista portionen av det jag skapat vid spisen känner jag att jag luras. Oavsett alla dessa bevis på motsatsen kommer tanken smygande att folk snart kommer att upptäcka att jag vare sig kan fotografera eller laga mat utan bara fejkar. Jag är van vid att brottas med min dåliga självkänsla i olika skepnader, men det här är lite mer skruvat än vanligt.

Stor sak i vilket, jag är (just nu) väldigt nöjd med min förmåga att skapa välgjorda bilder av alldagliga scener och min talang för att skapa god mat av enkla råvaror (och en hel del smör)

Allt för nu

//Mats