Skogstokig

Hej igen go’vänner!

Idag vill jag prata lite om varför vi gör det vi gör, eller mer specifikt varför jag gör det jag gör. Landskapsfotografering kan mycket väl ses som en träning i att uthärda kyla, insektsbett, misslyckanden, frustration och en mängd nära nog galet tidiga morgnar. Den absoluta merparten av tiden går åt till att öva. Den första tiden handlar det såklart mycket om att öva på det rent tekniska, att lära sig kamerans alla vinklar och vrår till en punkt där man kan hitta allt väsentligt med slutna ögon. Om man tar sig förbi den tekniska fasen med bibehållet intresse kanske man hamnar i den utåtriktade fasen där man hoppas kunna göra bilder som uppmärksammas, kanske i första hand på sociala medier. Resultatet av den fasen brukar bli enorma mängder frustration och en hel del ”överkokta” bilder med grälla färger menade att imponera på någon annan.

Om man överlever fasen där man försöker få nåt slags genomslag på asociala medier tror jag att man har en god chans att hamna där jag är nu, post-instagram så att säga. Nu övar jag på betydligt djupare nivå än innan. Dels med de rent konstnärliga aspekterna där jag följer det underbara mottot ”fotografera vad du känner, inte vad du ser”, dels med dom rent själsliga aspekterna som det här inlägget handlar om… Typ!

För att förstå mitt behov av fotografering har jag tagit mig en ingående titt på själva motorn i det hela, passionen. Jag älskar att laga mat utan att vara en kock, jag älskar musik med en glödande passion utan att vara musiker eller kunna någon musikteori. Min kärlek till friden och lugnet i skog och mark kommer god tvåa efter musiken (jag dör utan musik). Det som skiljer musik och fotografering åt är att jag kan uttrycka mig kreativt och ödmjukt försöka tolka mina känslor i naturen med hjälp av kameran.

Så med andra ord, även om inspirationen naturligt svänger upp och ner som i alla kreativa sysselsättningar slutar min passion för fotografering förmodligen med mitt sista hjärtslag. Trots den ganska bleka bild jag målade upp av landskapsfoto i första stycket finns det inte mycket som klår känslan av att ge sig ut en tiiiiidig morgon med hoppet om den där fotosafarin. Jag skulle gissa att golfare känner likadant inför möjligheten till den där rundan, fiskare inför den där fisketuren Gemensamt för dessa aktiviteter är såvitt jag kan förstå kombinationen av frisk luft, naturupplevelser och träning inför hole in one, gammelgäddan, Bilden med stort B och mängder av frustration när det går fel…

Däremellan dyker det då och då upp glimtar fullständig harmoni och extatisk lycka. I min post-instagram fas har jag äntligen förstått att lyckan inte ligger i bilder som gör betraktare svimfärdiga. Den sortens bilder är bara ett kvitto på att man varit ute i naturen och utsatt sig för möjligheten samt tränat såpass att man gjorde rätt saker när ödet placerade en på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Själv uppskattar jag mer när jag med min kreativitet skapat en tekniskt och konstnärligt välgjord bild, även om det långa ljuset och den lätta dimman lös med sin frånvaro.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det som för mig utmärker en bra hobby är den teoretiska onyttan med det man gör. Golfaren kan gå fram och lägga bollen i hålet, fiskaren kan köpa sin fisk hos fiskbilen… För mig är hela internet fullt med fina planscher jag kan köpa. Men på samma sätt som mitt liv kraschar om jag inte jobbar kraschar min själ utan Musik och Landskapsfoto

Lev väl till nästa gång

//Mats