Hej go’vänner!

Idag blir min text kort men kärnfull. Efter en period med lite för mycket social interaktion för min smak kände jag i helgen ett absolut trängande behov att befinna mig väldigt ensam ute i min skog med en halv kamerabutik på ryggen. Sagt och gjort, söndag morgon gav jag mig ut med en, minst sagt, vag plan om att jag skulle försöka skapa bilder av några bikupor alldeles nära hemma.

Självklart var ju denna ”plan” bara ett sätt att släpa mig utanför dörren okristligt tidigt en söndag. Väl ute var konserten av fåglar nästan överväldigande underbar. När jag kom ut i mitt utvalda lilla skogsparti insåg jag att jag klampat rakt in i en orgie… Hade jag kunnat tyda fågelsång, skällande råbockar och hackande hackspettar hade jag nog blivit präktigt generad;)

Det som verkligen överraskade mig denna morgon var att min ganska rudimentära plan gjorde mig oerhört fokuserad. När stora kameran hänger med ut är det skapande som gäller, antingen har jag gett mig ett specifikt mål eller ett mycket begränsat område. Till att börja med trodde jag att detta berodde på den fysiska tyngden av kamerautrustningen. Dock har jag delvis omvärderat det tänket, givetvis sliter det att bära runt 17 kg kamera, men jag skulle säga att merparten av mina begränsade planer med stora kameran beror på att jag blir så målinriktad. Jag vare sig kan eller vill ta en bild här och en bild där såna morgnar, jag är ute för att skapa bilder, inte ta dom. Lilla kameran, kikaren och mobilen är helt perfekta verktyg när jag vill skutta runt när och fjärran, ta bilder och lägga grunden för mina mer konstnärliga alster.

Detta leder mig till att känna att även ett ganska alldagligt (och desperat) äventyr med ett ganska allldagligt motiv kan leda till en stor känsla av tillfredsställelse eftersom jag känner att jag gjort ett bra jobb och därför ger mig själv en klapp på axeln och säger ”Snyggt jobbat Mats!”

//Mats